Som första prompt under 2024 fick vi meningen Vi matade getterna med Gucci. Logiskt nog hamnar vi förstås i en bar med den öppningen.
Vi matade getterna med Gucci
“Om jag skulle förgifta skolmaten för tusentals barn, skulle det fungera eller skulle nån jävel på Svenska Dagbladet lyckas läsa in i det att Friskolorna Minsann Förgiftar Nästa Generations Hjärnor?”
Jag pausar lite innan jag svarar. Det är alltid svårt att veta vad som är skämt och vad som är allvar när min vän konstnären uttalar sig. Vi är på vår tredje drink och frågan kommer efter en stunds tystnad. Det brukar betyda allvar. Skämt kommer alltsomoftast i pingis-rytm: Någon säger något allvarligt, ett skämt studsar tillbaka och sedan studsar man ett par skämt till tråden tar slut och man tittar ner i drinken igen.
Jag kan inte bestämma mig om han skämtar. Han verkar mer uppgiven än vanligt idag. Jag ler på det där sättet som skulle passa in oavsett.
“Hur tänker du?”
Han ser faktiskt allvarlig ut när han skapar virvlar i drinken. Möter inte min blick.
“Min karriär är ett stort jävla skämt.”
Min vän konstnären lever ofta upp till stereotypen hos emotionellt drivna karriärister. Han har någon han vill få sagt och här på hemmaplan finns ingen stress. Han får berätta i det tempo han bedömer lämpligt. Jag viftar vant efter ytterligare drinkar och väntar på bekännelsen. Den dröjer inte länge:
“Det krävs ingen förmåga i det jag gör längre. Jag har hållit på med det här i över tjugo år och jag har passerat en punkt då jag inte kan göra fel. Vad jag än gör jublar de.”
“Du menar kritikerna?”
Han nickar frånvarande.
“Började upptäcka det redan i höstas, när jag ärligt talat inte gjorde ett speciellt bra jobb med det där äckliga klädes-samarbetet. Jag hade inte tankarna på rätt ställe. Gillar inte att göra saker som är så kommersiella …”
Han andas lite och dricker av den överprisade drinken som är anledningen till att de sakerna görs likafullt. Spontan gatukonst betalar ingen alkohol.
“… oavsett var jag slarvig. Det var tre av fem, och då jag är generös. Men mitt namn hade börjat bära mig själv vid det laget. Mina misstag uppfattades av kritikerna som avsiktliga. Som reflektioner av hur världen alltid består av misstag, eller något åt det hållet.”
Han fnyser. Jag kan inte minnas samarbetet, men antagligen är han ödmjuk. Är man i klass med min vän konstnären försöker man ofta vara det, då recensionerna skryter å deras vägnar.
“Sedan nu i vintras, du vet då min pappa gick bort, då hade jag avtalat att göra den där grejen för Moderna och hade inget fokus överhuvudtaget. Du var ju med på den tiden, du vet det blev för mycket alkohol. Jag tänkte mest på att jag behövde fullfölja kontraket, var fullständigt medveten om att det skulle bli svala recensioner. Jag menar, du såg ju resultatet, jag plagierade bara existerande grejer. Ironiskt plagiat, eller vad jag låtsades att det handlade om.
Så vad tyckte kritikerna? Jubel. Applåder. Rubriker kring hur illustrationen speglade dagens samhälles ojämlika förutsättningar. Äckligt, det är vad det är.”
“Nu tar du i, va? Jag minns det som att du fick ihop en rätt fin konstellation ändå, speciellt med tanke på förutsättningarna?”
Min vän konstnären fnyser högljutt igen.
“Du förstår inte. Du begriper inte hur störande det är att det kan gå så bra då man skapar något så mediokert. Det har helt enkelt inte gått att misslyckas på sistone. Under hela våren har jag inte kunnat tänka på något annat. Mitt skapande har blivit ett skämt. Det jag dedikerat mitt liv till, det jag är bäst på, det är nu meningslöst.”
“Så illa är det väl verkligen inte”, försöker jag. Det är dystrare toner än vanligt, kanske har jag vänskapsansvar här att försöka uppmuntra honom en aning.
“Det är precis så illa. Du såg grejen jag gjorde på öppningsdagen av mässan för samtidskonst nu ett par veckor sedan? Konstvärlden har fullständigt tappat perspektiv på vad som är bra och dåligt.”
Jag försöker minnas. Har åtminstone läst om det.
“Det var något med getter, va?”
“Precis så. Jag hade tappat tålamodet fullständigt vid det laget. Jag valde att skippa hela kreativa processen. Istället såg jag till att de ordnade två helt vanliga getter, som skulle stå bredvid mig på scenen. Hade ingen aning vad jag skulle ha dem till. Men det är klart som fan att ingen ens höjde ett ögonbryn. Frågade mig bara om de behövde vara i någon speciell färg vilket jag givetvis inte brydde mig om.
Väl där, bara minuter innan jag skulle upp på scen, visste jag fortfarande inte vad jag skulle göra med de rackarns getterna. Det ska ärligt tilläggas att jag nog var ganska alkoholpåverkad vid det laget. Vem skulle inte varit det då man aktivt var på väg att ta död på sin karriär, allt man jobbat för, för att avslöja konstkritiker-cirklarna som patetiska bluffmakare?
Funderade på om jag bara skulle gå ut, klappa getterna en aning och sedan gå av scenen igen. Men då kanske det inte skulle bli tydligt nog att jag var färdig med mitt framförande. Så jag lånade, okej jag stal, ett par pretentiösa väskor som stod bortglömda backstage. Gucci, var det. Hällde ut allt innehåll och när det sedan var dags gick jag ut på scenen med en väska i vardera hand. Någon hade ställt ut en pall mellan de förvirrande stackars djuren, så jag satte mig på den. Ignorerade publiken helt och hållet. Getterna såg hungriga ut, och jag hade för mig att jag läst att de äter vad som helst. Så visst, jag fick ett infall. Vinkade uppe en yngre tjej som satt långt fram och gav henne av av väskorna. Sedan följde hon bara mitt exempel: Vi matade getterna med Gucci.
Det var hela grejen. De tuggade på, förvånansvärt effektiva käkar, det måste man säga. Efter ett par minuter, med bara resterna kvar av de två väskorna, bugade jag och gick av igen. Vet du vad som hände sedan?”
Jag ler trots att drinken håller hans ögonkontakt.
“Det blev ditt mest kritikerrosade konstverk någonsin, eller hur?”
“Bästa recensionerna jag fått under min karriär. Största sociala räckvidd med en faktor av tio. Hur mycket jag än kreativt försökt producera något som provocerar, utbildar, skapar diskussion, har jag aldrig lyckats åstadkomma något i närheten av den här skalan.”
“Jag minns att en rubrik kallade det för kirurgisk satir kring konsumtionssamhället.”
“DN, tror jag.”
Någon annan uttryckte det som ett brilliant instick i debatten kring främlingsfientligheten.”
“Mm, de gjorde någon tolkning på att de råkat skaka fram en svart och en vit get som då alltså bägge fick identiska väskor, jag vet inte riktigt. Det är ett skämt. Ett patetiskt skämt, det är vad det är …”
Min vän konstnären verkar faktiskt riktigt påverkad. Jag tackar mina föräldrar som såg till att jag skaffade mig ett riktigt 8-17-jobb, där man inte behöver bära bördan av såna här frågeställningar.
“… jag vet inte vad jag ska göra. Det går inte att göra något sämre. Jag kan inte försöka mindre än vad jag redan gör. Antingen får jag pensionera mig, eller så får jag göra något … ja … ännu mer extremt? Var går gränsen för de här människorna?”
Jag tittar upp och möter hans blick. Den är vädjande, men det finns en underliggande glöd där. Jag måste erkänna att den gör mig rätt spänd på vad som skulle kunna komma härnäst.