Valet av ämne gjordes tydligen med “Skräck” i åtanke. Det är en obekväm typ av skapande.
Vem skriker?
Medvetandet smyger sig på honom som en varg i vintermörkret. En sekund svävar han i ett landskap av drömmar, en sekund senare kan han inte röra armarna. Silvertejp fäster dem vid stolsryggen. Reaktionen uteblir. Det finns en överdos av sinnesintryck att bearbeta, kombinationen av reaktioner hade blivit överväldigande. Kulturpersonligheten stänger av, låter reptilhjärnan ta kommandot.
Reptilhjärnans första handling är att rycka fram och tillbaka med överkroppen. Det hjälper inte.
Var befinner han sig?
Lagerlokal? Takhöjden talar för det.
Iklädd kostym. Gårdagens kläder. Något måste ha hänt på väg hem?
Ett skrik bryter tystnaden och får håren att resa sig.
Vad var det? Var kom det ifrån? Från vänster, någonstans?
Det måste finnas flera rum.
Svett bryter fram.
Bör han ropa på hjälp?
Antagligen lönlöst.
Så vad bör han göra?
Reptilhjärnan har inga svar på det. Tillsammans väntar de bara, i brist på andra alternativ. Att trycka på tangenter har inte förberett underarmarna för att bryta sig fria från tejp.
Ännu ett skrik. Men från höger. Ett tredje offer? Ekot förstärker bilden av lagerlokal.
Är någon intresserad av utpressning? Kidnappning?
Vem skulle betala pengar för honom?
Det är en insikt i sig att det knappast finns någon. Tidningen skulle definitivt inte betala, det råder det ingen tvekan om.
Så varför sitter han här?
Reptilhjärnan vill inte vara eftertänksam och lämnar företräde till Kulturpersonligheten igen.
Gårdagen bjöd på middag med branschfolk. En i mängden. Inget som stack ut. Kvällen var fri från konflikter.
Så varför sitter han här?
En Kulturpersonlighet drar alltid till sig åsikter från allmänheten. Kritik är naturligt. Är kidnappning ett sätt att såga honom?
En ansamling med skrik, bakifrån den här gången, för tankarna till hur bokstavligt det kan tolkas.
En okänd tid har passerat när porten skjuts undan och en man smyger in. Masken döljer honom men musklerna syns likafullt. Väskan han bär på är ett omen i sig själv. Att inte veta vad som finns i den är effektfullt, fantasin får fria händer.
“Du är vaken”, noterar han.
Kulturpersonligheten kan inte låta bli: “Vilken observationsförmåga.”
Masken hindrar honom för att se om det framkallar ett leende. Varför provocera den som håller honom fången? Men å andra sidan, att böna och be skulle knappast åstadkomma något heller.
“Alltid en oneliner som svar. Vass penna, vass hjärna, är det så du vill tolkas?”
Kulturpersonligheten svarar inget. Reptilhjärnan drar i uppmärksamheten och vill fokusera på väskan. Vad är i den?
“Inga ord? Du som alltid har så många ord. Låt oss se om det fanns något i dina ord …”
Mannen ställer omsorgsfullt ned väskan framför honom. Drar fram en annan stol och sätter sig mittemot. Masken kanske indikerar att han ler, men det är komplicerat att bedöma.
“Vi ska testa sanningshalten i vissa av dina påståenden, här idag.”
Mannen öppnar väskan. Pulsen arbetar övertid.
Han plockar upp … ett par papper.
“Få se då. I oktober i fjol. Då skriver du …
… det är ingen tvekan om saken: jag skulle dö för Nihlander och mannens rätt att tala.”
Mannen tittar upp från sitt utdrag. “Nå?”
Varken reptilhjärna eller Kulturpersonlighet begriper vad som pågår. De tittar tysta tillsammans på masken mittemot.
“Skulle du verkligen det? Dö för Nihlanders rätt att tala?”
Reptilhjärnan vill att de kryper ihop i ett hörn. Men Kulturpersonligheten inser att de inte kommer någonstans via tystnad: “Det är ett talesätt, förstår du förstås lika väl som jag då jag formulerade det där.”
Mannen låtsas se förvånad ut. “Jaså? Ett talesätt? Så du ljög för oss?”
Kulturpersonligheten är så pass mediatränad att han glömmer bort väskan och situationen för ett ögonblick.
“Du både får och kommer tolka det här som du vill, så gör din egen bedömning. Fler frågor?”
En ryckning i masken. Antagligen ett leende.
“Inte om detta citat. Men för att förtydliga: du vill alltså inte dö för Nihlander?”
“Nej, absolut inte.”
Mannen nickar. Drar fram en penna och fyller i någon form av checkbox. Reser sig upp, plockar med väskan. På vägen ut ropar han mot den vänstra väggen:
“Öh! Kör på med Nihlander!”
Ropet besvaras med initial tystnad.
Därefter ännu ett utdraget skrik.
Därefter tystnad.
Kvar sitter Kulturprofilen i lokalen och försöker ta in vad som just inträffade.
Tidsbedömningen är omöjlig men till sist återvänder mannen och väskan. Den här gången utbyts inga artigheter. Han slår sig ner och börjar rota i väskan omgående. Reptilhjärnan försöker ifrågasätta:
“Vad gjorde ni på andra sidan väggen? Vad är det som händer? Jag har ingenting med Nihlander att göra. Du kan inte …”
Mannen ignorerar honom och börjar läsa innantill:
“I början av mars. Då skriver du …
… Jag skulle gladeligen dö för Westin och hans vision …”
Blicken möter honom igen över papperna.
“Så. Skulle du det? Dö för hans vision?”
Munnen torkar upp. Svetten förbrukar all vätska i kroppen, trots lokalens köldsituation.
“Jag … har inget med det där att göra …”, börjar han tafatt.
“Det är en enkel fråga: skulle du vilja dö för Westin och hans vision?”
Reptilhjärnan vill ruska på huvudet. Kulturprofilen har redan begripit hur lönlöst det är att argumentera. Men vad annars finns att göra?
“Ni måste lyssna på mig, det här är ett missförstånd, jag skriver bara det som uppfattas emotionellt effektivt på sociala medier, det ligger ingen vikt i det …”
“Jag hör inget ja eller nej.”
“… du kan inte välja att tolka det så pass bokstavligt …”
“Så det är ett nej? Du vill inte dö för Westin?”
Tårarna rinner. Han ger inget svar. Det är uppenbarligen tillräckligt ändå:
“Öh! Westin är redo.”
Vrålandet ekar i takt med mannens steg ut ur lokalen. Varken reptilhjärna eller Kulturprofil får ut sig ett enda rop på hjälp.
Porten glider upp och Kulturprofilen har nu förberett sitt försvar:
“Vad vill ni ha från mig? Kontanter? Jag kan lösa kontanter, inte mycket men flertalet hundra tusen.”
Mannen öppnar väskan och säger något frånvarande att “Vi har pengar”.
“Vill ni jag slutar skriva? Jag slutar direkt. Jag säger upp mig med ett telefonsamtal. Jag skriver aldrig ett ord till …”
“Vi har inga problem med det fria ordet. Vi uppmuntrar att folk delar sina åsikter. Vi tror det bidrar till ett mer demokratiskt samhälle. Men …”
Han plockar upp ett tredje papper.
“… vi önskar bara att folk talar sanning då de säger något. Juni i år, då skrev du …”
Nej nej nej nej nej. Nej.
“… jag säger det igen: jag dör hellre än låter något hända denna skolklass och deras strävan mot att ta sig hela vägen till USA …”
Tårarna gör att han inte längre ser mannen. Reptilhjärnan vill torka bort dem, sikten behövs för att kunna fly om möjligheten dyker upp. Men kulturpersonligheten vet redan. Det finns inget sätt att fly från detta.
Mannen tittar på honom i tystnad.
Vad finns att säga? Hur många skrik hörde han från det tredje rummet?
“Nå? Du vet hur det här fungerar vid det här laget.”
Huvudskakningar är allt han kan få fram.
Mannen lägger huvudet på sned. “Verkligen? Du är säker?”
Kulturpersonligheten har checkat ut. Reptilhjärnan känner ingen skam. Den siktar på överlevnad.
Han skakar på huvudet. Blundar. Försöker låta bli att lyssna.
“Öh! Vi är redo för sjundeklassarna …”
Reptilhjärnan ignorerar de dova skriken. Det hela pågår en livstid och mer.
Sedan är det tyst igen.
En förödande tystnad.
Efter minuter av ingenting annat än ångest öppnar han ögonen. Mannen är borta. Likaså är tejpen som höll honom fången.