Kanske är det saknanden efter längre semester som gör sig påmind: temat för Augusti berör den fin-fina semesterveckan v30.
Vecka 30 är helig
Det hinner gå fyra minuter efter hon skickat ut schemat till att det hörs en försiktig knackning: Helena kliver in i det “temporära kontor” som nu huserat detta skrivbord i över tio år.
“Hej, ursäkta, har du tid?”
Hon vinkar in henne. En duglig anställd, få sjukdagar, aldrig några klagomål. Vad kan detta vara? Kvinnan sätter sig ner långt ut på stolen, verkar nervös.
“Jo, jag har en fråga. Eller en önskan, kanske. Jag såg att semesterschemat blivit publicerat.”
Hon tystnar. Dags för samtalsstöd: “Ja?”
“Jo. Och jag såg att jag har vecka 31-34 den här sommaren. Men nu är det så att jag ju alltid brukar vara ledig vecka 30. Det är den veckan vi alltid åker ut till sommarstället med mina syskon, förstår du. Vi brukar säga att vecka 30 är helig, om du förstår hur jag menar. Skulle det gå att ordna att jag får en vecka tidigare istället?”
Hon ser genuint nervös ut, varpå det förstås känns bra att kunna ge positiv respons omedelbart:
“Absolut, Helena, jag löser det! 30-33 blir det istället i så fall.”
Lycka som personalchef finner man endast och enbart i när ens anställda skiner upp för ett ögonblick när något blir rätt beslutat. Det är en avsevärt mer avslappnad Helena som ger sig ut i kontorsdjungeln medan semestersystemet får motta en smärre uppdatering: Peter får helt enkelt semestra en vecka senare.
Det tar kanske fyra minuter innan det knackar igen. Peter väntar inte på tillåtelse utan kliver in och ställer sig framåtlutad mot stolen mittemot. Tur hon inte var i möte, då hade detta varit väldigt olämpligt. Men Peter är förvisso ofta på gränsen till olämplig. Tur för honom att han är helt enastående bra på att möta sina säljsiffror.
“Du, vi måste prata om semesterschemat. Jag såg nu att du flyttat min semester en vecka tidigare? Det kommer inte funka, det kan jag säga direkt. Vecka 30 är helig. Då är jag och fiskar med hela gänget. Det är bestämt sedan länge.”
Bekymmersamt. Peter vill man helst inte ta konfrontation med, men i viss mån är det en skyldighet som personalansvarig:
“Jag förstår. Men du vet förstås att vi inte bestämmer semester förrän idag. Och ingen kan ha några garanterade veckor då vår avdelning har så pass ont om folk?”
Det mörknar i blicken. Kanske är det bara ljuset från lysrören som spelar visuella spratt.
“Nja, fast så är det ju inte nu: min originalsemester involverade vecka 30, och då bokade vi upp alltihop. Det är ju fan inte okej att du ändrar den efter du gett mig vecka 30.”
Hon höjer på ögonbrynen. “Din originalsemester? Du menar det schema jag la för mindre än tio minuter sedan?”
“Precis. Det stod att jag skulle ha vecka 30 och därför bokade vi upp vecka 30. Stugorna försvinner fort som satan, vettu, vi bokade omgående.”
Hon suckar inombords och låter bli att säga något om att han förstås inte borde sitta på arbetstid och boka semesterstugor. Istället bekräftar hon att han kan få tillbaka sina originalveckor. Det är med en störande brist på tacksamhet han lämnar henne till att återigen flytta runt det lilla schemat. Det blir Nadja som får ta smällen.
Det behövs ingen klocka för att lista ut att det passerat en sisådär fyra minuter när Nadja knackar sig in i kontoret. Hon håller en oroväckande samling papper. I ett drömscenario hade det varit de konkurrent-granskningar hon förväntades leverera redan i fredags. Det känns dock inte så då hon helt sonika öppnar med:
“Det är inte lagligt att du flyttar bort min semestervecka.”
Den här gången blir sucken inte på insidan. “Hur menar du?”
Det skiner upp i ögonen på Nadja som det bara kan göra hos någon som studerat juridik:
“Låt mig börja med att citera religionsfrihetslagen. Redan nittonhundrafemtioett etablerades tydliga riktlinjer för hur …”
Hon avbryter innan detta går överstyr fullständigt. “Vänta lite. Jag behöver inte den långa versionen. Hur kan det finnas en koppling till din semester?”
Nadja ser provocerande lurig ut. “Jag utövar en relativt lokal religion vid namn Semesterismen. I enkla termer kan man beskriva det som att dess utövare har en väldigt speciell religiös relation till den traditionella sommarledigheten varje år - och då specifikt vecka 30. Vecka 30 är otroligt helig för oss. Det är en av våra grundpelare …”
“Nej men vänta nu. Med oss menar du ju bara dig själv?”
Nadja ser förnärmad ut. “Det är förstås inte upp till varken mig eller dig att besvara hur många följare denna specifika religion har världen över. Men det vore ett gravt brott mot mina rättigheter om ni som arbetsgivare med byråkratisk våld skulle hindra oss från att hedra våra viktigaste dagar i vår religiösa kalender! Då kommer jag gå till facket omgående, det ska du ha klart för dig.”
Det ligger i luften att den här diskussionen skulle kunna pågå resten av förmiddagen. Hur starka juridiska belägg kan hon sitta på? För att få svar på det skulle hon i vanliga fall behöva fråga just Nadja, vilket komplicerar situationen. Antagligen bäst att att ducka hela problemet.
“Du har nog rätt. Jag återställer dina semesterveckor som de låg tidigare.”
Medan Nadja och pappersbunten lämnar kontoret visar systemet att det torde bli Anders som får täcka vecka 30. Sista chansen. Men Anders är i mångt och mycket normal. Förhoppningsvis borde det fungera.
Irritationen överkommer henne när just Anders knackar på ungefär fyra minuter senare: “Hej, har du tid …”
Även chefer är människor. Till sist brister det.
“Nej! Stopp! Det kan inte vara så att du också har anledning till att vecka 30 är helig! Det är omöjligt att alla anställda i det här teamet har mer eller mindre ostoppbara anledningar till att inte arbeta just den veckan! Du kommer inte få någon semester godkänd vecka 30. Är det förstått?”
Anders ler försiktigt.
“Jag behöver inte någon semester vecka 30 …”
Äntligen. Mardrömmen är över.
“… för jag har ju redan fått godkänd föräldraledighet, Juni till Oktober. Så jag ville bara kolla så du inte har med mig på semesterschemat då jag kommer vara frånvarande oavsett, så att säga …”