Som avslutning på novell-året 2024 stänger vi ner det hela med ett jultema i optimismens tecken.
Tidernas sämsta julafton
Att vakna själv på julafton är den största av ensamheter. Ingen finns där med sprudlande energi. Inte heller finns någon där med brist på energi, så man nödgas anstränga sig för deras skull. Att vakna själv i en kall lägenhet är det sämsta av båda världar.
Det tar några ögonblick innan han lokaliserar sig i tid och rum. Det är morgon, okej. Det är julafton, det minns han. Vad är klockan? Har larmet inte ringt? Räknade appen det här som en helgdag och ställde om till det sena schemat? Det verkar så. Pulsen sticker plötsligt iväg. Klockan är nästan nio: han har försovit sig.
Fan också.
Andas, fokusera, hantera.
Att vakna hastigt är om möjligt ännu sämre än att vakna ensam. Man vet att man kommer glömma något kritiskt, men man är inte riktigt vid medvetande så att man klarar av att lista ut det på förhand. Man får bara acceptera att insikten kommer slå en, när man som minst anar det.
Tandborsten får vänta till i kväll, samma med frukost. Bussarna går otroligt sällan här – missar man en missar man halva dagen. Kläder bör man ha. Skor är förmodligen viktigt, det har snöat hela veckan.
Med sirap i benen tar han sig ut i hissen. Det tar säkert trettio sekunder innan han inser att hissdörrarna inte stängs – tekniskt fel? Fattas bara annat på den här skitdagen. Fan. Trapporna. Fyra våningar. Ett effektivt sätt att vakna. Snubblar ut genom ytterdörren, går rakt i in en mur av snö. Fötterna är genomblöta efter fyra steg. Det finns fotspår överallt men ingen i hela världen verkar ha samma steglängd. Det gör det otroligt komplicerat att springa mot bussen, men han gör sitt bästa.
I vanlig ordning är det inte gott nog.
Bussen smiter retfullt iväg, det känns som han är bara sekunder för sen för att hinna med. Helvete! Han vinkar som en fågelskrämma men det är förstås lönlöst, bussföraren vill väl hem till sitt gemytliga, varma julhem.
Andas, fokusera, hantera.
Det är väl omöjligt att gå till jobbet i det här vädret? Det kommer ju ta över en timme. Vad hette det då soldater förfrös fötterna under vinterkrigen? Stor risk för samma sak här. Ska han ta en taxi? Sjukt att betala en taxi för att komma in till ett arbetspass som betalar ungefär lika mycket som en taxiresa kostar i den här stan. Säkert dyrare att åka taxi nu på julafton dessutom.
Suck.
Han har inte råd att tappa jobbet. Skulle de tro honom om han hittade på något om att bussen inte dök upp på grund av snömängden? Kanske. Men han skulle likafullt missa ett arbetspass och det kostar det också. Dessutom – kan han verkligen gå hem nu och sitta i soffan resten av dagen? Ensam? De inre varningssignalerna börjar ringa.
Vantarna funkar inte med touchskärmen så han får frysa om ytterligare en kroppsdel för att knappa in hur långt det vore att gå. Nästan tre kilometer. Dugligt en bra dag. En dag som denna? Ett jävla maraton. I brist på andra planer börjar han gå ändå.
Om någon velat ge honom uppmuntrade ord skulle det vara hur imponerande effektivt han tog sig första kilometern. Kanske först motiverad av pengar, men efter en stund motiverad av överlevnad – ju längre bort från lägenheten, desto viktigare att inte ge upp och stanna. Man skulle kunna förfrysa sig i varmare väder än det här.
Sedan händer det som hans generation fruktar mest: hörlurarna får slut batteri. Han svär nästan högt rakt ut. De är ju nästan nya? Hur kan det vara så jävla dåligt liv i dem. Måste vara kylan. Men utan musiken – kan någon gå ett enda steg i vinterklimat? Han tittar ner på sina fötter men hittar dem knappt, bara ett par snöiga klumpar. Ljuden från omgivningen känns nästan skrämmande utan brusreducering. Det är bilar som kör förbi i åttio kilometer i timmen – nästan tjugo meter i sekunden? Tappar de fästet är han död omgående innan de ens funderat på att bromsa.
Skönt vore väl det, just nu.
Andas, fokusera, hantera.
Försöker få igång stegtempot igen. Benen är dubbelt så tunga. Är det någon idé att komma fram? Är det någon idé att vända? Är det någon idé att göra någonting?
Endast känslan av att bli ännu mer blöt hindrar honom från att lägga sig ner i diket. Istället tvingar han sig framåt. Hur blev det så här?
Varför skulle allting skita sig, just på en och samma dag, som dessutom har mage att låtsas att det är en alldeles extra speciell tisdag, bara för att någon bestämt att det ska vara så? Den här dagen ger honom alldeles för mycket attityd.
Bråkig. Så känner han sig. Kanske lika bra att inte ta sig in till jobbet, han skulle antagligen inte kunna låta bli att skälla ut alla undermåliga kunder. Kanske större chans att han behåller jobbet om han inte jobbar idag. Värt att tänka på. Synd bara att han inte tänkte på det ungefär tjugo minuter tidigare.
Hörlursbristen får honom att nästan brista. Visst borde de laddat tillräckligt nu? De ska ju laddas snabbt första minuterna. Han letar fram etuit och … stannar. Det saknas en hörlur.
Svetten på ryggen möts av en fruktansvärd kyla. Inte har han väl … han letar igenom alla jackfickor, västfickor, jeansfickor, allting är tomt. Vänder sig om och anfaller snöslasket där han precis vandrat. Som en idiot som tror sig kunna hitta en vit hörlur, i snö, när han förmodligen tappade den redan fem minuter tidigare. Lönlöst. Men har man inget annat i livet famlar man efter det lönlösa?
Föga förvånande finner han ingenting förutom blöta handskar. Vilken enastående julklapp till sig själv, verkligen.
Andas, fokuse…
Nej fan heller. Han vill inte fokusera. Vem behöver andas. Han behöver värme och en till hörlur och en anledning till att slå något väldigt hårt i något annat.
Tyvärr finns det inget som hjälper i någon av de tre kategorierna, så i brist på annat skriker han istället rakt ut. Ett avgrundsvrål i tanken, någon form av gällt ylande i verkligheten. Inte ens hans ångest kan få vara cool. Fattas bara annat.
Ett litet ylande besvarar honom plötsligt och han rycker till. En hund, förstås. Han vänder sig om och ser en människa komma gående, med hund och den största vinterkappan som mänskligheten skådat. Kolla, bästa sättet att låta bli att vara ensam är att göra något så pinsamt att universum ser till att någon såg det. Fungerar varje gång. Han sträcker på sig, stoppar undan det halvtomma hörlursfodralet och försöker se ut som en fullt fungerande människa när de möts vid vägkanten.
Och det är då han ser henne, ordentligt, för första gången. Han stannar upp. Hon stannar upp. Trafiken stannar upp. Allt stannar upp. Det enda som inte stannar upp är hjärtat, som gått igång i dubbeltempo.
Hon vickar på huvudet en aning. Sedan ler hon lurigt:
”Tränar du inför en audition till Twilight, eller?”
Sextiofyra år senare kommer han fortfarande tacka alarmet för att det inte ringde. Hissen för att den inte stängde sina dörrar. Snöslasket för att det var omöjligt att springa. Bussförarens tidtabeller. Taxipriserna. Behovet av sitt arbete som krävde att han inte vände om och gick hem.
Och framförallt – den bedrövliga batteritiden hos sina AirPods.