Novell: Martin Jakobsson har aldrig gillat sitt jobb

Martin Jakobsson har aldrig gillat sitt jobb

Martin Jakobsson har aldrig gillat sitt jobb. Larmet är första steget i en oändligt lång promenad som är vardagen. Äter frukost på repeat, samma ingredienser varje morgon. Det smakar ingenting. Men näringen behövs.

Hinner med samma tunnelbana som vanligt. Samma främlingar står och väntar med honom på deras gemensamma sida av tåget. De känner varandra, men har aldrig sagt ett ord. De har en tyst överenskommelse. Alla har samma böra att bära denna måndag.

Går monotont sista sträckan mellan centralen och kontoret. Passerar alla rökare. Den här pendlingssträckan kommer kosta honom tre års livslängd i passiv rökning. Men varför gnälla på det? Pensionsåldern har ju ändå tryckts uppåt.

Nickar till säkerhetsvakten av skuldmedvetenhet kring att de jobbar sämre arbetstider och tjänar hälften så mycket. Blippar sig in i hissen. Åker de sjutton våningar som innebär säker död ifall man skulle hoppa ner till asfalten.

Synd bara att det inte går att öppna ett enda fönster på hela våningen.

Lurarna i öronen går gömma sig bakom när man snabbt glider förbi de kollegor som hänger i korridorerna. Smiter in i det bedrövliga lilla rum som räknas som ett “privilegium” att ha ett eget av. Antagligen är det så. Men man kan dränka sig i tystnaden hos ett dedikerat kontor likafullt som i ljudbilden av öppet kontorslandskap.

Femton minuter till första mötet. Öppnar Inkorgen. Läser tjugotre mail. Inget av dem delger någon relevant information. Vidarebefordrar ett till lämplig medarbetare, med ett otroligt spännande “FYI” som tillägg.

Mötet drar igång. De är fler än tio personer, man kan utan att det är oartigt hålla både kamera och mikrofon avstängda. Det pratas om “synchronisation” och “knock-on-effects”. Någon ny röst vill etablera en “platform”. Det verkar folk gilla. “Platforms” är inne just nu.

Kämpar emot impulsen att plocka upp mobilen. När som helst kan det hända att någon av dem säger “Vad tror du, Martin?” eller “Martin kan svara på det bäst”. Då måste man hängt med. Kan inte säga “Vad var frågan?”, det vore oprofessionellt.

Och trots att han inte riktigt minns varför, ska man ju vara professionell.

De tar sig igenom synk-mötet på trettio minuter som blev fyrtiofem minuter och även idag är det faktiskt ingen som undrar vad Martin tror. Mötet avslutas utan att mikrofon eller kamera fått delta. Det är lika bra. Alla verkade nöjda, de verkade ha en mysig gemensam stund full av professionalitet.

Kollar på klockan. Inga fler möten innan lunch. Två timmar kvar till när kollegor vanligtvis tar lunch, vilket gör att han kommer vänta ytterligare trettio minuter. “Mycket att göra”, brukar han hänvisa till. Ironin i det. Nej, han vill bara inte behöva lägga fyrtiofem minuter av sitt liv på att prata bolåneräntor med folk han knappt känner. Vill slippa svagt invävd kritik kring varför hans pasta saknar fullkorn. Han vill sitta själv och glömma bort tiden. Glömma bort jobbet. Bara för ett ögonblick.

Kollar Inkorgen igen. Fyra nya mail. De tar trettio sekunder. Inget som behöver ageras på.

Går till kaffeautomaten för att bryta av monotonin. Väljer den på den nedre våningen, det tar längre tid. Men ökar risken för oplanerat mingel på vägen. Han är kluven kring mingel: det får tiden att gå, men det är också helt och hållet outhärdligt. En enda oväntad diskussion om “nytänkande affärsplaner” kan sänka även den mest mediokra av dagar till en bottennotering.

Koffein är bedrövligt men gör jobbet. Håller igång livskvalitén så man orkar ta sig tillbaka till skrivbordet och bekräfta att inga nya mail dök upp under utflykten.

Dags att sortera några filer i Nedladdat-mappen. Eller nej, kanske läsa något på intranätet. De verkar ha ändrat det Gröna Programmet som ska sminka över alla vidriga utsläpp. “Trädplanterings-tisdag” är det nya. Ytterligare information som går in, och går ut, utan att göra skillnad.

Precis som Martin i det här kontoret.

Man trodde förstås, naivt, att man skulle göra skillnad när man tog anställning. Att det behövdes en person som skulle göra något. Något konkret. Något användbart. Något som motiverade den höga lönen hos en Mellanchef.

Naivt var ordet.

Den höga lönen har ibland kallats för något annat: “De gyllene handbojorna”. För det är klart att lönen skapar problem. Alla behöver lön. Det är en del av grunden i att söka arbete: pengar i utbyte för sin tid. Det är sällan mer komplicerat än så.

Problemet är bara att man aldrig tar sig ut från ekorrhjulet. Cirkeln av tristess och löneutbetalningar. Jakten på “bara lite till”, sedan ska man förstås säga upp sig. Och fondkontot växer och tidslinjen förskjuts och om ytterligare tjugo år kommer det bara vara tjugo år kvar, igen.

Han slutar spana ut genom fönstret för ett ögonblick, kikar Inkorgen. Ett nytt mail, men inget relevant. Arkiverar det.

Tänk om man skulle få välja fritt med sin tid? Tanken är hisnande. Det är så lätt att luta sig mot det faktum att arbetet håller honom tillbaka. Om det inte vore så skulle man verkligen behöva lista ut sina prioriteringar.

Bestämmer sig för att smita iväg och göra ett par ärenden. De skulle absolut gå att lösa på vägen hem, men detta sätt kommer ta mer tid.

---

Lunchlådan blev en trevlig men kortvarig distraktion. Det tog bara tjugo minuter att gå från kontoret till en diskret ensam plats att äta på, sedan tillbaka igen. Det är en för kort paus. Han borde aktivt försöka dra ut på luncherna. Det är viktigt för stress och hälsa, så står det på intranätet. Men att stirra på mobilen i lunchrummet, istället för att stirra på mobilen vid skrivbordet? Det är knappast bättre. Dessutom ser det ju nu åtminstone ut som att han gör något. Och perception är väl i mångt och mycket allting.

Inkorgen visar inga nya mail under lunchfrånvaron. De flesta kollegor arbetar i samma tidzon, lunchtiderna överlappar.

Undrar hur det skulle vara om man fick arbeta hemifrån som det pratats om så mycket den senaste tiden. Vad skulle det göra för skillnad? Skulle det innebära mer frihet? Mer ansvar? Skulle han klara av mer eget ansvar?

Det skulle förstås kunna bli väldigt bra.

Det skulle även kunna bli så att man sakta kollapsade in i sig själv som en döende stjärna.

Kanske värt risken.

Ett par hastiga knackningar bryter tankegången och dörren öppnas. Det är sällsynt med besökare, ännu mer sällsynt att chefen kikar in:

“Hej Martin, har du tid ett par minuter?”

Martin knappar lite på tangentbordet som man förväntas göra då man arbetar hårt, höjer ett finger för att visa på hur tidskänsligt och viktigt han tar bevakandet av Inkorgen.

Chefen tvekar. Sedan tar han reträtt, driven iväg av den stressade uppsynen. Han lämnar med orden: “Du, vi säger såhär: kom förbi mitt kontor så snart du får en lucka. Det är … viktigt.”

Viktigt. Ett intressant ord i sammanhanget. Är något Martin gör “viktigt”? Absolut inte. Så vad kan vara viktigt att prata om?

Lättnaden kommer plötsligt över honom.

Det är dags att få sparken.

Tjugo år på företaget, en evighet med oviktiga insatser, överbetald månadslön och praktiskt taget arbetsbrist. Äntligen. Det är en sådan händelse man bara kan låta sig drömma om då man druckit ett par glas vin en sen fredag.

De har äntligen insett hur lite han deltar. De har kollat på siffrorna, de har insett att det Martin gör skulle gå att ersätta med … ja. Vadå? Med ingenting. Man skulle kunna plocka bort honom rakt av och ingenting skulle göra jobbet lika bra. Ingen skillnad på företagets vinstprognoser, bara en förbättring inom löneposten. Det tog sin tid, men äntligen ska de låsa upp de gyllene handbojorna.

Går ivrigt iväg mot chefens kontor. Ler faktiskt mot de kollegor han möter. Det var länge sedan han gick och log längst den här korridoren. Det i sig är tillräckligt för att motivera varför det här kommer vara enkelt att acceptera. Ett nytt kapitel av livet väntar.

Han knackar på och kliver in. Sätter sig ner i stolen på andra sidan skrivbordet. Trycker undan ett leende. Är det handsvett han känner? Det måste vara årtal sedan. Alla kroppsliga signaler gör honom övertygad om att det här är rätt. Friheten. Han kan känna smaken av den.

“Jo, Martin, tack för att du tar dig tid. Vi har precis avslutat vår performance review för föregående år …”

Martin nickar förstående. Det har förekommit många performance reviews genom åren, och de har alltid genomförts på ett så inkompetent sätt - de har bevisligen aldrig upptäckt att Martin är helt och hållet oduglig. Men i år ryktades det om externa konsulter för att verkligen strama åt processen. Tänk att det bara var det som krävdes. En gnutta utomstående granskning. Varför kunde det inte hänt fem år tidigare? Då hade han kanske redan bott på Gran Canaria och kört motorcykel idag.

“… genomgående granskning av alla delar av bolaget, med fokus på effektivitet, lönsamhet …”

Undrar hur stort avgångsvederlaget kommer bli? Antagligen en månad per år man arbetat, med ett maxtak på ett halvår. Ett tak han förstås når på en gång. Det skulle sträcka sig hela vägen till sena hösten. Även om han inte skulle kunna låta bli att börja arbeta igen skulle det innebära en underbar sommarsemester.

“… och därtill har det tagits många raka beslut. För att bolaget ska behandla våra anställda utifrån rättvisa förutsättningar, om du förstår hur jag menar?”

Chefen ser allvarlig ut. Martin nickar och förtydligar att han absolut förstår hur chefen menar. Han menar att nu är det dags. Nu är det äntligen dags. Han håller tummarna och tittar ner på sina fötter.

“… och därför kan jag glatt meddela att vi i år kommer tilldela dig en extra bonus! Utöver en ganska trevlig löneökning, om jag får säga det själv …”

Chefen ler plötsligt och sträcker över ett utskrivet papper. Bonussumman står i fetstil. Det är alldeles för många nollor.

“… som du förstås redan vet tycker vi på bolaget att du gör ett helt otroligt arbete. Vi ser fram emot många fler år med dig här.”

Han undviker att sucka så det hörs.

“Aldrig gillat” är inte tillräckligt tydligt: Martin Jakobsson avskyr sitt jobb.