Detta är en (inte speciellt kort) återgivelse av min process att försöka laga en trasig fot. Det kanske ibland verkar som att jag insinuerar att sjukvården försenat denna process genom misstag. Men de misstag som är relevanta är främst mina egna. Oroa dig inte: jag kommer markera ut dem.
Del 1: den naiva fasen
22 dec 2013. Två dagar innan jul.
Allt börjar, så oskyldigt som det kan bli, med sedvanlig söndags-innebandy med vänner. Hoppar onödigt högt och trampar onödigt snett med vänster fot när jag landar. Måste avbryta. För att ta mig fram i omklädningsrummet så kryper jag praktiskt taget till och från duschen. Mobbas oerhört av mina vänner. Vägrar åka till sjukhus. En liten stukning ska ju inte stoppa mig, och så vidare.
23 dec 2013. Dagen innan jul.
Kan verkligen inte alls gå. Ser problematiken med att det är dags att fira jul och att jag knappt kan ta mig ur sängen. J övertygar mig om att vi bör åka till akuten. Väl där får jag åka rullstol för första gången i mitt liv. Känner mig ”jättesjuk”. Röntgas och får träffa en läkare som studerar resultatet. Inget är tydligen brutet, vilket gläder mig oerhört. Tydligen är det bara en rejäl stukning. Jag får köpa ett par kryckor. Får även någon form av liten stämpel på ett ”högkostnadsskydd” - ett litet papper som ska hindra mig från ekonomisk kollaps, kanske. Bekymrar mig inte speciellt mycket över det då jag knappast ska behöva besöka sjukvården igen, och förlägger lappen någonstans. Oh, the irony.
Firar nu jul och nyår ackompanjerad av kryckor. Lite av en konversations-startare. Skryter om att mina kryckor knappt behövs. Jag kan ju göra perfekta pistol squats med andra foten. Karma ger mig min största förkylning någonsin så jag sover praktiskt taget hela julhelgen.
Lagom till nyår är jag piggare och här drar vi iväg ett kompisgäng till Paris. Kryckorna är poppis. Fransmän reser sig upp på tunnelbanan. Och jag och mitt sällskap får skippa tre timmars kötid vid Louvren på grund av mitt ”handikapp”. Redan här har ju kryckornas kostnad på 200 SEK betalat sig. Allt är väl.
2014. En nystart.
När 2014 drar igång gör jag samma sak. Eftersom sportande av olika slag är en av mina raison d’être, påbörjar jag ett rehabprogram av sällan skådat slag. Trots att jag jobbar, så slår jag mina träningsrekord från tiden då jag studerade och tränade sisådär 21 dagar i sträck. Stukningar är ju vardagsmat - det handlar helt enkelt bara om att träna upp foten igen. Mycket träningscykel. Och sakta men säkert blir foten bättre. Kan skippa kryckorna väldigt tidigt. Kan börja springa lite försiktigt. Kan börja springa normalt. Allt känns riktigt stabilt. Förutom att foten ibland verkar vika sig lite mystiskt. Allt jag vet om stukningar är dock baserat på internet, så förutsätter att det kanske kan vara så till en början.
24 feb 2014.
”Kör på mer tåhävningar”.
Besöker en sjukgymnast då jag blir lite orolig över min spontana fot-instabilitet. Det är som att vissa senor rör sig aningen för fritt. Får efter undersökning uppmaningen att jag ska träna mer. Finns något knepigt i att träna mer då jag tränar hela tiden. Moralen höjs en aning eftersom inget verkade vara ”fel”, men sänks en del eftersom det nu gått längre än det borde göra då man rehabiliterar en stukning. Minns dock att jag i väntrummet satt och läste broschyrer om alkoholrelaterade problem och tänkte för mig själv att jag skulle vara glad att min fotskada åtminstone tillhörde den snälla lyxskaran av skador som inte förstör alltför stor del av allting.
Misstag #1: Att här inte även kolla detta med en läkare. En sjukgymnast är inte detsamma som en läkare. Second opinion, second opinion, second opinion.
Tiden går. Jag flyttar från Piteå till Stockholm i mars, och min träning kommer av sig lite. Dels för att jag har mycket att göra med ny stad och nytt jobb, men också för att det blivit svårare att motivera mig till att träna en fot som borde vara ”färdigtränad” vid det här laget. Under den här tidsperioden feb-maj har jag dessutom vid ett par tillfällen fått smärtor i höften under några dagar. Har en självdiagnostiserad teori om att det är för att jag småhaltar på grund av min vänstra fot.
Här gör jag misstag #2: Att inte kolla upp denna eventuellt relaterade skada överhuvudtaget. Norrländsk envishet i stil med ”det ordnar sig ju på några dagar, så det är nog inget”.
9 juli 2014.
Mer höftproblem. Mina stockholmskollegor tror inte på norrländsk envishet och övertygar mig om att besöka en naprapat. De kanske främst lyckas eftersom det fanns en klinik sju våningar nedanför där vi jobbar. Bekvämlighetsfaktorn ska aldrig underskattas. Nämna naprapat tar 800 spänn för att under 25 minuter dra lite i mina ben, och sedan konstatera att han har ingen aning vad som kan vara fel på höften. Dessutom ägnar han 5-6 minuter av tiden till att stå i rummet intill och gå igenom en sopkorg efter ett kvitto som kommit bort (han hittade det, så antar det var värt ansträngningen). Toppenyrke. Verkligen. Man borde börja extraknäcka.
Denna investering är dock relativt värd: medan höftundersökningen pågår nämner jag något om min fot, och det tar femton sekunder för honom att konstatera att jag nog borde kolla upp den med en läkare - något står inte helt rätt till där helt enkelt.
Misstag #3: Att inte inse vikten av att agera direkt. För nu råkar det vara semestertider. Och resterande del av juli + bitar av augusti är jag nu i Piteå igen. Som passiv deltagare i beachvolley. Alternativt publik. Foten kombinerat med höften tillät helt enkelt inte mycket mer. Jag är för dåvarande inte supernöjd med insatsen av Piteås sjukvård och detta bidrar nog till att jag skjuter upp handling till efter semestern.
Del 2: sanningssökandet
12 sept 2014.
Sommaren är över, jobbet är igång och jag får ytterligare en släng av höftproblem - vilket resulterar i ett besök hos sjukgymnast. Denna sjukgymnast är rekommenderad av en annan kollega, så jag går dit trots att jag har en aning om att det nog snarare är dags för ett läkarbesök. Resultatet blir ungefär samma sak som vid naprapatbesöket - det går inte säga något om höften, men foten bör absolut kollas upp av läkare. Det ska dock nämnas att sjukgymnasten kändes mycket proffsigare. Och kostade en fjärdedel av priset. Som dessutom påbörjade ett nytt sånt där litet högkostnadsskyddskort. Detta håller jag koll på. Jag anar nu nämligen att det kan komma att behövas.
Sjukgymnasten tillhör ett privat vårdbolag som även har gott om läkare och annat spännande, så jag bokas naturligt in hos deras närliggande vårdcentral. Får en tid tre dagar senare. Förvånad över den korta väntetiden blir jag hoppfull om att jag redan på måndag kommer få besked om vad som pågår med min fot. Oh, the irony.
15 sept 2014.
Får träffa en läkare. Mötet tar ungefär tio minuter. Denna läkare rör knappt vid min fot under tiden, utan fokus är att det måste göras en röntgen. Mina försiktiga argument om att jag redan röntgats, att det inte visade något, och att man ”rimligtvis borde kunna återanvända Piteås röntgenbilder” biter inte. Höjdpunkten med hela detta läkarbesök var att det i väntrummet fanns ett akvarium med fiskar. Jag tror jag gillar akvarium.
Jag skickas iväg till en lägre våning där röntgen genomförs. Får tydliga skiftliga instruktioner om hur röntgenbilderna ska tas (för ”annars ger det inget, och de gör inte på rätt sätt där nere”). Väl nere hos röntgen får jag en antydan till en fnysning angående att läkaren skickat med röntgen-instruktioner. ”Han är ju inte precis röntgenläkare” och så vidare. Jag känner mig smått skeptisk till det hela. Utifrån mitt, ”kundens”, perspektiv, så är detta inte riktigt den professionella bild jag skulle vilja att min privata vårdcentral utstrålar.
17 sept 2014.
Min läkare hör av sig. Röntgen visade inget. Föga förvånande. Så nu är det tydligen dags att boka en magnetröntgen. Låter strålande. Får dock inget datum, utan kommer få en kallelse. Aldrig en bra grej. Kallelser betyder lång väntetid. Det har Internet lärt mig. Äter motvilligt upp mina tankar om ”snabbt besked”.
9 okt 2014.
Magnetröntgen. Alltid lika kul. Har gjort det en gång tidigare, då i en studie som en vän höll i, den hade något med hjärnan att göra. Då var det gratis, och man fick en cool bild på sin hjärna. Nu fick man betala för att lyssna på radio.
Får efter några dagar ett telefonsamtal. Magnetröntgen visade inget. Viva la technique. Men ska nu få träffa en speciallistläkare! En ortoped. Äntligen. Ser framför mig en Gandalf-figur som vet allting i världen. Om fötter.
19 nov 2014.
Detta är dagen då jag är arg.
Det tar min speciallistläkare en minut och 30 sekunder att få mig uppskriven på en operationstids-väntelista. Och då har han även hunnit skälla ut alla andra läkare jag haft kontakt med som inte märkt den ”uppenbara” skadan jag har på min fot. Ett ledband på utsidan av min vänstra fot är helt av.
Vi ska inte fastna alltför mycket på den här specifika dagen. Men kort och gott så kan man säga att om man hade opererat detta direkt vid skadetillfället så hade man helt enkelt lagt ihop ledbandets delar, och låtit det växa ihop. Nu går inte det längre. Nu kommer man istället behöva använda en teknik som går ut på att man skär lös en del av hälsenan och använder den som ett nytt ledband istället. En fulpatchning, om man talar dataspråk. Det är kanske uppenbart att jag inte är supernöjd efter jag får dessa nyheter.
Skärande i hälsenor känns dock inte alls lockande, så med second opinion i åtanke försöker jag fråga om detta verkligen alltid opereras (jag kan ju gå och sådär) - och får berättat för mig att denna typ av operation är rätt vanlig och rutinaktig och något man absolut gör då man är så ung som jag är. Jag som precis fyllt icke-ungdomsbiljetter på SAS blir lite glad av detta.
Får uppmaningen att det kan ta några månader innan man får en operationstid. Det kommer bli gips och grejer. That’s a first. Siktar mentalt in mig på att få operera tidigt 2015, så jag kanske kan vara någorlunda återställd till sommaren.
Del 3: David och sjukhuset
25 nov 2014.
Får förvånande en operationstid innan jul: den nionde december. Bara två veckor bort. Oväntat. Orimligt tidigt efter jag ställde mig i kö. Och allting blir väldigt på riktigt plötsligt. Jag ska sövas? Bo på sjuhus ett dygn? Gipsad hur länge? Sjukskriven?
Min läkare som ska operera (läkaren jag träffade senast) är dock sjuk (oh the irony) och går inte att få tag på. Han är sjuk så pass länge att jag kan få prata med honom först dagen innan operationen. Aningen opraktiskt. Men nu får jag åtminstone lite information: Inget flygande får ske. Gips i 4-6 veckor. Sjukskriven samma tid.
”Nejdå. Det är för att du kommer ha mycket, mycket ont.”
Jag är hypokondriker, och samtidigt väldigt nyfiken på allting, så jag vill både veta alla detaljer och inget alls mer. Frågar varför jag ska övernatta, om det är för övervakning av komplikationer eller så. Får det oerhört ärliga svaret att nejdå, det är för att jag kommer att ha mycket mycket ont då. Can’t wait.
9 dec 2014. Operationsdagen.
Hela grejen med att vara på sjukhus är ny för mig. Jag har haft tur, helt enkelt, att slippa behöva befinna mig där. Eller, tur och tur. Om alla sjukhusvistelser är såsom den jag hade, så vet jag inte riktigt längre.
Jag vet inte vad jag förväntade mig. Kanske hade jag många fördomar. I stil med att det inte finns någon personal längre. Och de har så mycket patienter att ta hand om så de är överstressade och hinner inte göra mer än det absolut nödvändigaste.
Sjukhuset i fråga kanske inte håller med mig här, men jag tyckte det fanns hur mycket personal som helst. Och alla var trevligast i världen. Och inte som i ”Vi jobbar här så vi förväntas vara trevliga”-trevliga. Utan snarare ”jag vill höra av mig till er alla efter det här och typ hänga på lördagskvällarna”-trevliga.
Då jag sitter i väntrummet för operation, inser jag att alla andra sjukhuskunder har med minst en familjemedlem. Känner mig direkt både ensam, och rätt tuff. Hoppas att alla andra har mycket läskigare operationer att gå igenom. Eller nej, det gör jag ju inte förstås. Men ni fattar.
Får vänta ett par timmar. Spelar ingen större roll. Har laddat min Kindle med Harry Potter 1-7. Hinner läsa ut första två böckerna innan jag får träffa min läkare. Jag har inte ens noterat att det gått tid. Eller för den delen hunnit vara nervös. Tack, Mrs Rowling.
Min läkare, en man i 55-års-åldern, är mycket mer i sitt rätta element här, än i undersökningsrummet. Han verkar styra stället. Jag tänker sträcka mig till att han har swag. Det känns som att han har fullständig stenkoll på det som kommer ske med min fot och det finns ingen anledning till att oroa sig. Jag oroar mig lite ändå, eftersom narkosläkaren ser ut exakt som en ytterst förvirrad datalärare jag hade på universitetet. Känns inte alls tryggt att sövas av honom.
Nämnde jag att det finns obegränsade mänger med personal? När jag väl ligger där, redo för att operationen ska dra igång, så verkar det vara ett tiotal personer i det lilla rummet.
- Min första tanke är att det känns väldigt tryggt.
- Min andra tanke är att det inte alls känns tryggt. Vad ska de göra egentligen, som kräver så mycket personal?!
- Min tredje tanke spekulerar kring ifall de bara är där som statister. Alltså, finns på plats i vita rockar fram till det ögonblick då jag somnat, därefter går de över till nästa rum där någon ska somna. Bara för att alla patienter ska få tänka min första tanke.
- Min fjärde tanke är att det förstås är intressant vad jag kommer tänka på precis innan jag sövs ner. Eftersom det rimligtvis är något som ligger mig varmt om hjärtat.
- Min femte tanke är min tanke precis innan jag sövs ner.
Vaknar upp medicinerad och mår därför löjligt bra. Operationen ska tydligen ha gått enligt planen. Fortfarande inte ont alls. Lokalbedövningen jobbar hårt. Detta ska dock bara hålla ett antal timmar. När vi pratar om medicin och angående den uppkommande natten, så får jag ett gäng piller på ”standby” - då jag vaknar och har ont ska jag slänga i mig dem så fort som möjligt och kalla på personal om det inte blir bättre.
Smärttröskel kommer på tal. Jag insisterar att jag är oerhört klen och därför har en väldigt låg smärttröskel. Får veta att det oftast är tvärtom: de som hävdar att de har låg smärttröskel är tåliga, och de som skryter med sin höga smärttröskel oftast är mer veka. Det gör mig glad, på något sätt.
Jag förflyttas nu till ett rum där jag ska spendera den kommande natten, känd i vissa kretsar som ”Ha-mycket-ont-natten”. Hälsar på mina rumskamrater: härliga äldre herrar som bägge varit med ett tag - opererat ett gäng olika kroppsdelar båda två. En stor del av detta dygn spenderar jag halvsovande, mysigt lyssnades på då dessa män diskuterar vilka operationer de planerar att göra härnäst. Eller diverse krigshistorier med varierande sanningshalt. I efterhand kan jag verkligen säga att jag inte kunde fått mycket bättre rumskamrater. De mobbar mig en hel del eftersom min norrländska inte har tillräckligt ”tryck”, men i övrigt är de väldigt snälla.
Och angående det här med att det inte finns tillräckligt med personal: i vårt rum var vi sällan bara vi tre. Oftast fanns det en eller två ur personalen på plats, kanske till viss del på grund av något sjukhus-relaterat, men oftast bara för att lyssna på nämnda krigshistorier, eller diskutera huruvida tomatsoppa är bättre än sparrissoppa. Toppenservice.
10 dec 2014. Morgonen efter.
Vaknar upp sådär kring 08:00, oerhört utvilad. Fortfarande inte ont någonstans. Känner mig smått lurad. Skapar konspirationsteorier om att de alltid pratar om “great pains” för att patienterna sedan ska känna sig väl omhändertagna då medicineringen ”skyddat dem”.
Finns egentligen bara ett enda tillfälle under detta besök då allting inte går som smort: då jag med ett par nya kryckor i hand, samt ett gips på benet som är förvirrande tungt, skickas till apoteket för att köpa mitt utskrivna morfinderivat. Får instruktioner om hur jag ska ta mig dit (en våning ner) och haltar iväg. Nu hör till saken att jag har mina X år gamla glasögon på mig (har vanligtvis linser) - så styrkan i glasen är inte precis toppen. Frågar i en reception efter apoteket och får en pekning som svar - står tydligen rakt under skylten. Väl tillbaka visar det sig att den dörr de skickat mig ut genom låses genom automatik. Så jag har absolut ingen aning hur jag tar mig tillbaka in på avdelningen. Förvirrad, medicinerad och halvblind står jag nu istället mitt i en tom korridor och funderar på om detta skulle bli en bra Instagram. Telefonen är dock även den inne på avdelningen. Ridå.
Att vara gipsad är en utmaning. Det är jobbigt att vara hypokondriker och ständigt självdiagnosticera sig. Minsta lilla avvikelse är dödlig. Sedan är den nog normal. Sedan dödlig igen. Allt inom loppet av en minut. Sängliggande gör saker med en.
Tillbringar nu en dryg månad med gips. Vilket gör att mitt primära färdsätt är kryckor, eller kanske kontorsstol. Denna tid är F en hjälte. Kanske inte riktigt i Marvel-stuk, men vadå. Jag överlever ju bara den här tiden eftersom någon faktiskt då och då handlar och lagar mat och sådär. Och då vi flyttar, fyra dagar innan jul, så kan jag ju inte säga att jag bidrar med speciellt mycket energi. Ett typiskt sånt där tillfälle då man inte bara känner sig mest i vägen, utan faktiskt även är det.
Firar nu jul och nyår ackompanjerad av kryckor. Igen. Ännu bättre konversations-startare. Alla refererar till att jag inte fick nog uppmärksamhet förra året, så jag drog till med ett gips också i år. Humor. Älskar humor.
Inget Paris den här gången. Däremot en skidresa. Bra timing. Kittelfjäll är inte riktigt lika handikappanpassat som Paris.
5 jan 2015.
Återbesök. Dags för avgipsning.
Träffar en annan patient i väntrummet som ska opera knät. Det är tydligen en rätt vanlig operation. Han skulle egentligen operera tidigare, den nionde december. Blev dock uppskjutet av oklar anledning. Vi har samma swag-läkare.
Operationen verkar ha gått ”bra”. Har svårt att jämföra resultatet med något. Superläkaren är nöjd och säger att foten ser bra ut. Jag tycker foten ser ut som skit. Men det var väl antagligen väntat. Tydligen är mitt ledband inte läkt än, utan det ska ta några veckor till. Så ska inte precis dra igång med höjdhopp i eftermiddag. Däremot kommer jag få börja stödja försiktigt, och köra rehab. Jag älskar rehab.
Får även nu info om att eftersom detta är en väldigt komplicerad och ovanlig operation så vill swag-läkaren ha ytterligare en uppföljningskontroll om två månader. Detta berättar han med ett väldigt nöjt leende - tänk ”jag är med andra ord rätt grym som klarar av en sån här avancerad operation”, ungefär. Kul att få denna information efter hela processen. Svårt att ändra sig nu, liksom.
Jag drabbas av ännu en konspirationsteori här. Den kanske är aningen långsökt. Men inte fullständigt orimlig. Vilken gör den till en klassisk konspirationsteori. Den baseras på följande punkter:
- Jag träffade som sagt en patient som skulle göra en oerhört vanlig knäoperation samma datum som min operation skedde - hans blev uppskjuten, vi har samma läkare.
- Jag fick min operationstid orimligt tidigt - eftersom förväntade väntetiden var omkring 3 månader, så kändes det som jag träffat någon tursam lucka i schemat.
- Min operation var uppenbarligen ”ovanlig och spännande” och läkaren verkar generellt sett supertaggad kring Ellis-Jones-metoden för ledrekonstruktion.
Så kort och gott: Min läkare lyfte mig före i kön eftersom han var mer taggad på min operation än ännu en tråkig knäoperation i mängden. Låter det orimligt? Låt oss bara tänka på det några dagar. Ha i åtanke att läkare ju faktiskt också är människor med ett behov att göra vardagen intressant.
8 jan 2015.
Mitt första post-operation-sjukgymnast-pass. Får ett gäng övningar jag nu ska göra 4-6 gånger om dagen. Listan kanske ser lovande och avancerad ut på papper, men i praktiken så rör jag bara min vänstra fot fram och tillbaka tio tusen gånger om dagen. En av övningarna går ut på att man med hjälp av tårna skrynklar ihop en handduk som ligger på golvet. Such coolness. Jag har i samband med operationen förlorat ungefär 40 graders rörlighet i fotleden. Så fokus är att återfå dem. Återbesök om två veckor, och fram tills dess ska jag ta det lugnt - ledbandet har ju trots allt inte läkt färdigt. Ta det lugnt är ju dock en definitionsfråga. Jag är otålig. Och bra på att följa strikta uppskriva regler för vad jag ska genomföra varje dag. Så från dag ett gör jag alla övningar maximalt antal gånger. Inga undantag. Rehab-specialist, javisst.
När jag var liten och längtade efter något väldigt mycket, säg kanske julafton, så hanterade jag detta väldigt strukturerat: jag räknade dagarna fram till detta något, och ritade sedan helt enkelt så många rutor på ett papper. Varje kväll därefter kunde jag innan jag somnade kryssa för en av rutorna. En dag närmare det där jag längtade så efter.
Under gipstiden hade jag, lite i brist på annat eftersom ens utbud av spännande aktiviteter minskar avsevärt då man är orörlig och medicinerad, lånat detta knep från min barndom. Ungefär en månad av rutor var avbockade när jag avgipsades. Med ett bokat återbesöksdatum för rehab utökar jag nu med fler rutor. Nu går vi mot rörlighet.
Del 4: Living in the world again
12 jan 2015. Officiellt tillbaka på jobbet.
Utöver mina sjukvårdsbesök har jag knappt vistats bland främmande människor sedan operationen. Denna måndag återvänder jag till den ”normala” ”rutinen”. Citationstecken eftersom inget riktigt är likadant då man har kryckor.
Resan lägenhet-arbete innebär en kort bussresa följt av en normallång tunnelbaneresa. Men att genomföra detta med kryckor ger mig inspiration till zombie-apocalypse-böcker. Människor på morgonen är inte riktigt 100% med på sin omgivning, helt enkelt. Antar att jag själv också har vandrat omkring, morgonförvirrad och med perfekt ljudisolerande hörlurar, och inte märkt om någon stackare med kryckor funnits i närheten. Vill säga att denna upplevelse har ändrat på det, men mest troligt lär jag väl rätt fort glida tillbaka till ursprungstillståndet. Just nu dock, så är alla resor lite mer spännande. Jag har kryckor och en trasig fot, jag vill gärna sitta ner. Men jag är också norrlänning och envis och anser mig inte så ”illa ute” att jag skulle bemöda mig med att faktiskt BE om en sittplats. Det finns ju gränser. Och eftersom man befinner sig i en skolklass med zombies som förflyttar sig från A till B, så är det ju ingen som självmant erbjuder någon sittplats. Med resultatet att jag helt enkelt gömmer mig i något litet hörn och står och balanserar på mitt friska ben. Varför göra det svårt för sig, liksom.
En morgon då tåget kommer fram till centralen (där jag kliver av) händer något unikt: det är ingen annan i vagnen som verkar ha som plan att faktiskt lämna vid denna hållplats. Och jag står längst in. Med kryckor. I en folkmassa som trängs mer än godtycklig festivalpublik. Och har ingen egentlig möjlighet att knuffas - att försöka bråka då man stöder på ett ben är sällan speciellt lyckat. Jag upplyser min omgivning lite sådär på försök att jag faktiskt tänkte kliva av här. Ingen rör sig, ingen låtsas som om de hör mig. Möjligt att ganska många faktiskt inte hör mig heller, ration hörlurar / personer närmar sig ju 1.
Efter några sekunder av icke-rörelse börjar det kliva på ytterligare personer på tåget och jag bedömer situationen som lönlös. Får ögonkontakt med en av de påstigande, den enda person under hela händelsen som verkade vara mentalt närvarande, och säger med ett leende att jag egentligen tänkt stiga av här. Får ett härligt leende tillbaka och ett skånskt ”Janej det kan du glömma, det.” Dörrarna stängs och jag tar helt enkelt en tre minuters omväg till jobbet idag genom att åka en station extra, och därefter åka en station tillbaka. Tänk en ofrivillig U-sväng. Tur att de inte händer så ofta inom biltrafiken.
26 jan 2015.
Återbesök hos min sjukgymnast. Jag har kämpat till mig en ökad rörlighet med 26 grader. I vanlig ordning är det svårt att jämföra med något. Känns som det var effektivt. Får dock inte accelerera upp min träning till tåhävningar, som var min förhoppning. Får istället köpa ett töntigt rött gummiband som jag ska använda i några av mina nu elva övningar sju gånger om dagen. Det börjar bli svårt att hinna detta parallellt med att jobba heltid.
Jag rehabbar på i rejäl takt. Det känns faktiskt som det går rätt bra. Varpå karma naturligtvis kliver in och ställer skåp. Jag börjar få konstant ont i foten. Och dessutom beter sig vissa senor som de gjorde pre-operation: de verkar inte ligga riktigt rätt. Får panikångest. Hinner spela upp scenarion i huvudet då jag behöver göra om operationen igen. Worst case scenario.
Ringer efter läkare. Får veta att han är upptagen och fullbokad men kan lämna ett meddelande. En timme senare får jag en tid hos honom morgonen därpå. Oklart om detta är bra eller dåligt. Skönt med kort väntetid. Läskigt att min beskrivning av problemet resulterade i superkort väntetid.
Har mitt i detta återbesök två hos min sjukgymnast. Får uppmaningen att jag inte ska träna för hårt om det gör ont. Hade kunnat lista ut den delen själv. Nu får jag dock uppgradera min övningslista, och går från elva till fem övningar. Dessutom kommer jag, förutsatt att smärtan försvinner, få dra igång med mina älskade tåhävningar! Hypokondrikern i mig förbereder sig dock redan för ny-operation.
10 feb 2015.
Dyker upp halvt redo att acceptera ett besked om misslyckad operation med allt vad det skulle innebära. Får dock ett lugnande besked. Min läkare är väldigt pedagogisk. Allt är i stort sett som det ”ska vara”. Utöver att jag tydligen tränat för hårt. Något som inte alls känns rimligt. Har ju knappt ens fått börja med tåhävningar. Oklart hur det har gått till, men min fot är nu inflammerad på grund av överansträngning. Nu får jag utskrivna gröna märkliga piller som ska motverka inflammation, och utöver att jag ska ”försöka ta det lite lugnare” så ska operationen gått bra. Vet inte vad jag ska tro. Mitt förtroendekapital för läkare som säger ”det är lugnt” då jag försöker förklara att något känns fel, det tog slut ungefär där i juli någon gång. Finns dock inte mycket mer att göra än att gå hem och käka mina gröna piller och ”träna lugnare”. Bristen på träning har mig redan vid bristningsgränsen av frustration, så konceptet ”träna lugnare” är inte helt lockande. Att gå från fem träningstillfällen i veckan till noll har en märklig effekt på psyket.
Väljer att försöka lita fullständigt på min nya läkare. Blir enklast så. Han har ju trots allt både förstått det riktiga problemet, och genomfört operationen. Är mer insatt än alla andra läkare jag träffat tillsammans. Vi bokar ett återbesök om en dryg månad, och fram tills dess bestämmer jag mig för att fullständigt lita på hans bedömning. Det håller i sig kanske tio minuter, men under de tio minuterna oroar jag mig inte en enda gång för min fots framtid. Bra tio minuter.
Kan även nämna att jag tjuvlyssnade på då min läkare klev in och hjälpte sin kollega att undersöka en fotskada. Då hör jag honom ordagrannt rekommendera samma operationsprocedur som han använde sig av på min fot. Verkar vara lite av hans trademark. Eller så är han en frontfigur för Ellis-Jones-metoden. Eller så känner han Ellis eller Jones.
16 feb 2015.
Första dagen jag åker till jobbet utan att ta med mig kryckor. En nivå av frihet som är svårbeskrivlig. Även om känslan infann någon dag tidigare, då jag kunde gå och bära på kryckorna över axeln, istället för att gå med dem. Den känslan är något i stil med att bära Hattori hanzo-svärd från Kill Bill. Man känner sig ostoppbar.
25 feb 2015.
Återbesök tre hos min sjukgymnast. Får uppmaningen att jag ska vänta ytterligare med att börja träna hårdare. Ser uppenbarligen besviken ut, eftersom hon tillägger att det ”inte är mitt fel” samt att ”det kan ta tid, sånt här”. Pappret med rutor utökas ännu mer.
28 feb 2015.
Gjorde några fria tolkningar angående vad som hör till ”träna hårdare”. Första gången jag besöker ett gym sedan november. Jag är så taggad att jag i receptionen råkar skaffa mig ett tolv månaders medlemskap (trots att jag kommer flytta från detta gym om några månader). Dessutom rättar jag inte säljaren då han matar in fel epost, samt antecknar i systemet om min ”knäskada”, eftersom jag är så taggad på att komma igång. Skada som skada, liksom. Epost som epost.
Det har nu ganska exakt gått fjorton månader sedan jag försökte vända snabbt nog för att ta emot en lurig passning från J eller A. Jag har blivit sämre och bättre så många gånger under den här tiden att jag nu inte riktigt vågar lita på att det kommer lösa sig ordentligt. Foten börjar vara i dugligt skick. Svullen. Tidvis smärtsam. Långt ifrån fullt rörlig. Men bättre blir det. Tror jag.
18 mars 2015.
Kommer 20 minuter för tidigt till mitt preliminärt ”sista” läkarbesök. Är kluven. Känner mig inte alls färdigläkt. Men möjligheten att läkaren på något sätt konstaterar att allt är ”bra” och vi inte längre behöver träffas, den är oerhört lockande.
Han kollar på foten. Drar och böjer och provocerar och har sig. Tar ungefär en minut. Sedan konstaterar han att allt har ”läkt bra” och hade han varit den typen av läkare som gillade att citera gamla engelska TV-serier hade han nog även slängt in ett ”my work here is done”. Jag försöker påpeka att foten fortfarande är svullen samt att min rörlighet är långt ifrån önskvärd. Han möter min blick.
”Jo, och det kommer ju vara så ett tag framöver. Det kan ta kanske två år till ungefär.”
Han fortsätter förklara något aningen mer läkartekniskt om små små blodkärl som blivit trasiga och diverse annat som har en naturlig men aningen seg läkarprocess. Det är säkert pedagogiskt. Jag lyssnar inte riktigt. Visualiserar ytterligare 700 små rutor på ett papper. Jag kommer behöva ett rejält papper.