Hörde du? David har ju fullständigt tappat det, till sist.
— Jaså? Hur gick det till?
Jo alltså, Telia hade problem så internet fungerade inte i torsdags, då David var krasslig och tänkte jobba hemifrån. Dagen blev egentligen bara en lång rastlös passage. Telia lovade internet från klockan 17, men icke.
Morgonen därpå saknades fortfarande nät, så en småkrasslig David drog in till kontoret. Väl hemma igen, redo för en helhelg av rehabilitering medelst Netflix/Spotify/you name it, hade dock problemet inte självlöst sig.
Efter ytterligare 30 minuter kö kom nu beskedet: teknikerna kom inte åt en trasig switch, för nycklar saknades, och nyckel-ansvarig i lägenhetshuset var onåbar. Vilket då rimligtvis innebar, tydligen, att man sköt upp nästa försök till att åtgärda problemet FEM dagar, till nästföljande onsdag. När David försökte angripa problemet från andra hållet, nyckelhållarhållet, kom beskedet att de redan pratat med Telia, och att Telia hävdade att ingen driftstörning existerade. Tufft, men verkligheten är väl sån.
— Vadå, så han tappade det på grund av tanken på några dagar utan internet?
Lugn nu. David ger ju inte upp hur som helst. Telia erbjöd ett sånt där mysigt litet USB-modem, med 100GB data, att använda fram tills problemet löstes. Så raskt, innan närmsta butik stängde, stack David iväg och hämtade ut denna mysiga pryl. Som enbart skulle behöva ett simkort (medföljde) och ett USB-uttag (fanns i datorn redan) för att fungera. Det säger ju dock sig själv att det inte blev så. USB-prylen autostartade ett litet program som av outgrundlig anledning hängde sig direkt varje gång David försökte ansluta.
— Så här blev det för mycket helt enkelt?
Nej då. Med hjälp av internetdelning från telefonen började David då istället leta fram bruksanvisningar och nya drivrutiner för denna lilla Huawei-sticka, och grävde ner sig i avancerade guides som involverade att öppna kopplingar inne i terminaler och diverse annat som Telia nog inte hade kunnat anta att gemene man skulle klara av.
Plötsligt tar då mobila surfmängden slut. Trots att den precis tagit slut dagen innan då wifi saknades, och David därför precis köpt extra data.
— Så där, där exploderade han förstås?
Nope. Log bara så där lurigt, plockade fram en jobbtelefon istället, som han tagit med hem under dagen. Men allt terminalhackande och drivrutinande var tyvärr förgäves. Modemprylen vägrade spela boll. Internet förblev frånvarande.
— Så till sist blev alltihop bara för mycket?
Man kan väl säga så. För precis då beslutade sig David lugnt att inte längre sträva efter internet. Anpassa sig till det nya internetfria livet. Kanske läsa nån bok som blivit liggande länge. Kanske skriva en bok. Äntligen lära sig den där Winnerbäcklåten på munspel. Du vet.
— Det här låter inte som att David har tappat det?
Nej, men precis innan David börjar göra allt detta så råkar han klicka mellanslag i Chrome på en ”Sidan kan inte visas”-flik, vilket aktiverar det där Hoppa-över-kaktusar-spelet, du vet. Och efter en gedigen mängd passerade kaktusar, när hoppet om ett bra digitalt liv ändå börjar komma tillbaka, så missar David ett mellanslag och det blir Game Over.
— Och då flyger USB-modemet ut genom balkongdörren?
Nja, inte direkt. David går istället lugnt och sätter sig i soffan, tänder ett gäng värmeljus och börjar istället skriva ner alltihop, då han “ser bloggpost-potentialen”.
— Men, det här låter inte som att han tappat det?
Se det så här: vet du någon annan som hanterar oerhörd irritation genom att skriva påhittad dialog med sig själv i tredje person?
— Hm.
Precis.