I juni försöker vi illustrera det svårfångade men vackra i en toalettkö.
En midsommarnatt med dig
Det ser ut att vara minst trettio personer i kö till enbart två dörrar. En skrämmande kombination. Men vad kan man göra? Den här festlokalens läge inbjuder inte precis till att man smiter ut och försöker hitta en skog. Är det kanske en sådan sak man skulle kunna bli arresterad för? Vore i och för sig en story värdig en midsommarnatt.
Kö-position trettioett har tursamt nog ett par personer i buffer mellan de mest fulla och klängiga, de som verkar planera att gå på toaletten i grupp. Det kanske är bra för kötiden? Eller katastrof. Svårt att säga på förhand.
Mobilen är redan död. Det är bedrövlig timing att inte ens kunna scrolla sig igenom det här. Klockan måste vara ungefär midnatt. Hur är det så här många människor som behöver på toaletten just nu? Buffén borde inneburit majoriteten av drickandet och det var ju flera timmar tidigare. Folk har obegripligt imponerande blåsor.
Tjejen på position trettio står mest och ser uttråkad ut. Ingen mobil där heller. Kanske har hon också slut batteri. Isåfall skulle hennes mobil matcha hennes kroppshållning. Att köa är döden.
Fortfarande har ingen av dörrarna öppnats. Hur är det möjligt? Har folk somnat? Borde någon knacka på? Det ansvaret får falla på någon längre fram, hur desperat vore man om man försökte tränga sig i toakön? En dödssynd.
Har han stått här i fem minuter, eller femtio? Bristen på mobiltelefon gör det hela till en form av tortyr. Han måste göra något. Vad som helst. Tristess kan gjuta mod i en blyg personlighet mer effektivt än fem öl och två shots hade klarat av:
“Hej, du, vet du vad klockan är? Min telefon är död.”
Hon reagerar genast och vänder sig mot honom. Intressant. Kretsade hennes tankar också kring att de borde starta en konversation?
“Samma här. Vi kan starta en klubb, det mobillösa toalettväntande folket … “
Hon ler. Plötsligt är kön för kort.
“… eller hur! Det är så pretentiöst. Säg köttfärssås som alla andra miljoner svenskar och sluta låtsas som du är med i Master Chef!” Hon imiterar att hon har på sig en väldigt hög hatt och de skrattar tillsammans för etthundrafjärde gången. Den högra toalettdörren öppnas och kön rör sig en person framåt. Som tur var är den vänstra som förseglad. Det är bara hoppas att någon somnat där.
Bristen på klocka gör det svårt att säga exakt, men det kanske hade gått ungefär tjugo minuter när hon rörde vid hans axel första gången. En liten knuff, för att förtydliga hur rolig han varit. Det är förstås ingenting. Men även ingenting är bränsle för att fortsätta försöka vara rolig. Fortsätta fiska efter knuffar. Givetvis har han inte knuffat tillbaka. Vem är han, någon stenåldersman som fysiskt stöter på tjejer i toalettkön? Gränsen måste gå någonstans och går uppenbarligen där.
Han sneglar bakom sig. Det är av någon anledning fortfarande ingen bakom dem. Det är värt en kommentar:
“Visst är det så att oavsett hur lång kö man står i, så råkar man alltid stå absolut sist?”
Det förtjänar också ett fniss.
“Verkligen! Verkligen. Vi hade lika gärna kunnat komma hit först nu, sparat en halvtimme av våra liv och ändå inte hamnat längre bak. Störigt …”
Han nickar och håller med på pappret. Men skulle inte byta denna halvtimme för fem minuter där borta i det överdrivet högljudda folkhavet som han på sin höjd kan tolerera alkoholpåverkad. Nu känns det knappt som att alkoholen är kvar i kroppen. Hur fort var det man förbrände? Står de här och faktiskt konverserar med varandra, öga mot öga, nyktra?
“ … om du fick välja ut några från den här kön du skulle ta med till en öde ö, vilka skulle du välja för att överleva?” Hon pekar dramatiskt längs kön framför dem.
“Knepigt. Låt mig tänka … “
Det är inget som är knepigt överhuvudtaget. Han skulle välja henne. Och antagligen ingen alls av de andra. Även om han tycker om dem innerligt allihop för att de är så enastående långsamma på att göra sina toalettbesök.
“… grabbarna där som lutar sig på varandra, de skulle antagligen veta allt om hur man livnär sig via fiske och grejer. Förutsatt att det inte finns alkohol även på ön …”
Ännu ett fniss. “Stereotypiskt, men visst. De ser faktiskt ut som fisk-män. Eller, inte att de har gälar och så … “ Fnissar åt sin egen kommentar. Den här tjejen har väldigt troligt vissa promille kvar att bearbeta. Han pekar diskret på en vinglig kraftig man som till sist kommer ut från den vänstra toaletten. Diskret innebär att man får anledning att röra sig några millimeter närmare.
“Han där, där har vi någon jag absolut inte skulle välja. Han skulle sätta sig vid första palmträd och somna. Sedan skulle jag behöva skaffa mat till honom också för att jag inte har samvete att låta honom svälta.”
Hon ser lurig ut. “Eller så är det honom vi äter när maten tar slut?”
“Kannibalism. Varför inte?” Han tvekar en aning. Peka på överviktiga män känns ok, men var går gränsen för kvinnor? Dags att chansa: “Isåfall tror jag de där två borde bjudas med. Då överlever vi till nästa Titanic passerar förbi … “
Dramatiken ligger i luften mindre än en tiondels sekund förrän hon viker ihop sig i ett skrattanfall. Kan det vara så att hon även rörde sig några millimeter närmre? Svårt att mäta exakt.
Ännu en person kommer ut, från högra toaletten. Kön rör sig nu oroväckande hastigt. Inte mycket att göra åt saken än att hoppas.
“… vad skulle du göra om du inte behövde arbeta?” Hon flackar iväg med blicken upp mot stjärnorna när hon ställer frågan. Antagligen har hon ett svar hon vill dela med sig av, bäst att vara kortfattad:
“Sova längre på morgonen vore första steget. Du då?”
Något drömmigt har dykt upp i blicken. “Jag skulle resa.”
Han ler. “Upp dit? Sugen på att bli astronaut?”
Fniss. “Nä, fy, klaustrofobin där uppe! Eller tvärt om, menar jag. Att vara själv i rymden så där …”
Du hade inte behövt vara själv, jag hade varit bredvid dig oavsett destination.
“… nej men till fler spännande länder, bara. Inte typ Europa, jag har varit i massa städer i Europa, de är som samma sak. Men till nåt mer udda. Kanske Nya Zeeland? Sydafrika. Nån liten ö långt utanför Sydamerika, såna grejer …”
Vägskäl. Skryta om att han varit både i Tokyo och Sydney? Eller hålla med om drömmen? Kanske lite mitt i mellan:
“Förstår känslan. Alla städer i EU är ganska samma grej om igen. Håller absolut med, ska man resa vill man se något som faktiskt är annorlunda … “
“Precis! Exakt så.”
Ämnet dör ut utan att hon frågat var han rest, vilket förstås var synd. Borde han nämnt Tokyo? Nu är det för sent. Kan han på något sätt få tillbaka ämnet till …
“ … kolla, nu är vi snart framme! Till och med vänsterdörren håller tempo nu, det är helt otroligt …”
Hon verkar oroväckande lycklig över det faktum att de snart har köat färdigt. Han sneglar bakom sig, det har åtminstone tillkommit någon enstaka person till i kön den här gången.
“ … kan du några stjärnbilder? Jag tror det där är Orions Bälte, men å andra sidan känns det som man kan titta på vilka tre stjärnor i rad som helst och bara bestämma att det är Orions bälte. Eller hur?”
En imponerande förmåga att hoppa mellan ämnen, det har hon verkligen. Hon ställer sig en aning närmare och han möter upp. Ska man peka på något är det förstås viktigt att få rätt vinkel gentemot armen. Deras axlar rör vid varandra. Han låtas verkligen som ingenting. Vad vet han om stjärnor?
“Där, ser du den där kvadraten med stjärnor där? Och sedan sticker det ut en svans med tre till. Det är … “
“… ja! Karlavagnen! Den kan jag ju också, ja. Otroligt vad tydligt de syns. Magiskt. Rymden är ändå häftig. Och det kan jag absolut få tycka även om jag aldrig i livet skulle vilja resa själv ut i den … “
De betraktar rymden i sin oändlighet för ett par ögonblick, sida vid sida. Tänk om man kunde frysa kön från att röra sig mer? Om de bara kunde stanna här ett tag till. Tänk om.
Verkligheten fungerar inte så. Högerdörren öppnas, killen framför dem kliver in med ett oroväckande tempo. De är nu först. Hon är nu först.
Borde han säga något? Är det här ett sånt där tillfälle som kommer glida honom ur fingrarna om han inte är tuff nog? Det skulle inte vara första gången. Undrar om hon skulle …
Vänsterdörren öppnas med en smäll.
Helvete.
Hon skiner upp. “Äntligen! Vi har besegrat evighetskön. Success!” Varpå hon gör någon form av ironisk, charmig segergest och kliver in. Dörren stängs.
Ensamhet.
Först i kön.
En helt otrolig ensamhet.
Undrar vilken dörr som kommer öppna först? Blir det hennes? Det är knappast charmigt att de ska behöva säga adjö i dörröppningen. Sedan vill man förstås inte vara nästa på tur på en publik toalett efter någon man känner.
Känner de varandra, redan?
Sedan öppnas den andra dörren, till höger.
Han tvekar ett ögonblick, men kan ju inte låta bli nu. Det vore absurt. Däremot känner han sig stressad under hela besöket. Löjligt men sant.
Väl ute igen blir han stående. Tafatt, lite på sidan av toalettkön. Han ser henne ingenstans. Är hon fortfarande där inne? Visst måste han kunna vänta på henne? Gör man sånt eller vore det skumt?
Plockar upp telefonen i ett försök att inte se ut som han står och stirrar på hennes toalettdörr. Den är fortfarande död. Han hade glömt det. Har ingen aning vad klockan är, men de måste ha spenderat timmar ihop. Börjar det bli ljusare igen?
Fortfarande ingen som kommer ut. Kön är inte speciellt lång längre, folk som anländer kollar om han står i kö. Han nekar. Eller borde han köa igen? Nej, det vore ju helt puckat.
Skulle hon bara ha gått iväg?
Det känns inte som henne.
Var han så långsam?
Vore ju knepigt om hon blev kvar där inne en längre tid. Och så står han här ute och stirrar på toalettdörren när hon kommer ut. Utan telefon. Inga undanflykter. Bara väntandes.
Innan han hunnit bestämma sig öppnas hennes dörr till sist.
Det är inte hon som kliver ut.
Hon har redan gått härifrån.
Borde han varit snabbare?
Stod hon och väntade?
Hur länge?