Novembers tema är eventuellt format av (positiva) interaktioner med en viss myndighet. Håll till godo!
Bolagsverkets märkligaste ansökan
“… vad händer i helgen då?”
Han kunde inte bry sig mindre om vad som händer i helgen för sina kollegor. Men är man väluppfostrad så är man. Se det som straffet för att man är för konflikträdd till att tacka nej till afterwork varje torsdag. Han jobbar ju på myndighet, trots allt. Förlorade sitt sista personliga driv redan runt millennieskiftet.
“… falskt ödmjukt invävt hur mycket vi orkar med, samt hur vi är duktiga föräldrar på en och samma gång…”
“… vi ska göra aktiviteter som visar på hur kulturella vi är …”
“… det är viktigt att ni förstår hur bra föräldrar vi är, så här kommer en längre utläggning om barnens sportaktiviteter …”
Han nickar i vanlig ordning uppskattande och flyttar sin öl en aning som skål. “Kul, kul. Jävla skönt med helg, verkligen …”
“… för att visa på hur vi bryr oss om miljön kommer vi också göra något som involverar vår hybridbil. Kanske sophantering …”
“… vi älskar också att folk vet om att vi älskar miljön så här kommer en pik om cyklar …”
Är det möjligt att ölen är slut ännu en gång? Undrar om glasen blir mindre med minuterna som går. Shrinkflation, är väl vad det kallas. Han ursäktar sig från det enastående meningslösa samtalet och knuffar sig fram mot baren. Varför släpper de överhuvudtaget in folk från Bolagsverket hit? Alla andra verkar vara säljare och ekonomer. De hör inte hemma här.
Det tar nästan en minut att få en ny öl, men det är egentligen för snabbt ändå. Det möjliggör att han kan gå tillbaka till den grupp som absolut är trevliga kollegor, men absolut inte en millimeter mer än så.
“… brukar vara i Q3 som ansökningarna går upp mest. Förmodligen relaterat till att många branscher hackar då, och folk ser risken för uppsägningar …”
Great. De är tillbaka till att prata jobb igen. Det brukar bli så, oftast tar det bara några minuter. Afterwork med Bolagsverket är till nittio procent bara en form av obetald övertid. Dags att försöka forma samtalet åtminstone i riktningen humor. Han sväljer och tar sats:
“Jag hanterade en ovanligt dålig ansökan innan lunch idag. Fy fan, alltså. De hade stavat sitt eget företagsnamn fel fyra gånger …”
Cirkeln skrattar artigt. Det här har de varit med om förr. Tystnadsplikt är aningen ojämnt fördelat inom kontorsvåningen, så man beskriva det. Och svenska entreprenörer har verkligen inte brist på dumma idéer.
“De försökte åtminstone inte döpa sig till Pyramidspel AB”, kontrar en kollega som hade tur nog att få den katastrofen i sin inkorg ett par år tidigare. Verkligen inte en story man glömmer att berätta vid tillfälle. Och nu är skvaller-sessionen i full gång:
“Vi hade även det där catering-bolaget som hävdade att Koka-inne AB var fullständigt oavsiktligt döpt …”
“Tidigare i veckan hade jag en möbelfabrik som genuint verkade hävda att vår styrelses initialer bildar faktiskt IKEAH …”
“Vem var det som hade bolaget som hade sin verksamhetsbeskrivning på rövarspråket …”
“Visst var det i våras några ungar försökta starta “Rent-a-girlfriend” och inte verkade förstå problematiken i det …”
Plötsligt händer det. Vivianne harklar sig en aning. Ska hon faktiskt dela med sig av något?
Vivianne har varit med sedan Rinnande Vatten AB och Telefoni AB var rimliga företagsnamn. Om någon sitter på de riktiga godbitarna är det hon.
“Jag minns en ansökan som verkligen fick mig att tappa hakan”, börjar hon långsamt. Känner in rummet. Nyfikenheten sprider sig med ljusets hastighet. Vad kan det handla om?
“Det måste vara, ja, nästan tjugo år sedan nu. Jag var ganska ny på jobbet, Bolagsverket var också nytt, och jag hade inte förstått den fulla vidden av vad folk lyckas komma på för idéer. Det finns verkligen ingen hejd …”
Hon suckar lite och skakar på huvudet. Spänningen ligger i luften. Varför har hon inte berättat detta förut? Är det kanske något med extra sekretess?
“Låt oss se då. Det måste varit i förr-förra kontoret, till och med. För jag hade en av de där riktigt bedrövliga platserna, de helt utan närhet till fönster …”
Kom till saken! Det vill flera i omgivningen skrika rakt ut baserat på kroppsspråket. Det verkar dock inte bekymra Vivianne nämnvärt.
“… jag minns det så tydligt, för det var precis där då vi börjat använda det nya datasystemet. Eller, ja, det är förstås det gamla datasystemet nu, eller gam-gamla kanske man ska säga, tror ingen av er hann använda det heller?”
Hon tittar runt som om det är dags för input från publiken. Någon skakar på huvudet, otåligt.
“Ja, okej. Det spelar förstås inte någon större roll. Men oavsett, jag tänker att detaljerna är viktiga här. Ni kommer förstå det senare. Så där satt jag, i mitt lilla bås, och skulle snart öppna dagens mest förvånande ansökan, när min kollega Ronnie knackade på vår skiljevägg …”
Vissa stön lyckas inte tryckas undan, och smyger fram. Vivianne ser inte ut att notera något.
“Och just Ronnie, det är relevant, det måste jag ändå säga, hade jobbat ett år längre än mig. Och under den tiden …”
Det är många med honom själv som plötsligt inser hur ölen tagit slut, igen. Att stå tyst och vänta på någon form av punchline ger honom för mycket utrymme att dricka. Antagligen inte bra för formen. Men han nickar ändå när en kollega skyndar sig iväg till baren för att förnya några av glasen.
“… och det man måste få sagt, om man berättar om Ronnie, är att han var en väldigt lång man. Alltså, riktigt lång. Vi pratar nästan två meter, vilket var ovanligt på den tiden …”
Ölen kommer tillbaka och är precis vad som behövs för att orka med denna story som nu drar iväg på sitt fjärde sidospår. Det kommer krävas en enastående reveal i slutet på denna resa för att kompensera vägen dit.
“… det är nog relevant också att förklara lite om vårt arbetssätt på bygget på den tiden. Vi hade som policy att man, i de mer komplicerade fallen, skulle ha tre par ögon på en ansökan. Som ni förstår var detta inte alltid speciellt uppskattat, speciellt inte då vi hade personalbrist till mångt och mycket varje vecka …”
Han rullar faktiskt lite med ögonen. Det var en fysisk reaktion. Han kunde inte låta bli. Han är väluppfostrad, absolut, men till sist får man ju nog. Bäst att gömma sig bakom öldrickandet.
Det är dock mer än en av dem som börjar få nog. Nya öl har gått åt i oroväckande hastighet och till sist börjar en efter en av dem använda baren som anledning till att droppa ur denna evighetsmaskin till berättelse. Antagligen tänker de att ännu en öl ska hjälpa dem hitta tillbaka till AW-stämningen.
Antagligen har de rätt. Han tömmer det sista i glaset, pekar lite ursäktande på det som anledning till att han också lämnar den allt mindre cirkeln kring Vivianne, och tar sig till baren för påfyllning.
Väl där kan han dock inte låta bli att undra. Vad var det för ansökan?
18 år tidigare
Vivianne ställer ner kaffekoppen och plockar upp nästa ansökan. Ignorerar Ronnies försök till konversation, och fokuserar på arbetet. Det är ett enastående tråkigt arbete, det går inte komma ifrån. Men hennes mål är tydligt: identifiera ett bolag som sticker ut så pass mycket från mängden. Ett bolag där hon kommer kunna tjäna storkovan genom att kliva in tidigt som delägare. Varför annars skulle man arbeta på ett så torrt ställe som Bolagsverket?
Ögonen skimmar sig igenom ansökan efter ansökan. Verkstad för släp? Nej. Godkänd. Något kring att tillverka datorchip? Nej, för krångligt. Godkänd. Frisör? Aldrig i livet, godkänd.
En klunk kaffe per tre ansökningar. Det är en rättvis modell för alla inblandade. Hon plockar upp nästa ansökan. Hakan tappas omgående:
Företagsnamn:
Stories For Beer Sales AB
Verksamhetsbeskrivning
“Företaget ska bedriva verksamhet där extremt utdragna komplicerade berättelser, framför stor publik, i miljö med alkoholtillstånd, enligt vetenskapliga studier driver upp lokalens alkoholförsäljning för kvällen med 20-30 %. Företaget kommer tillhandahålla tid och plats medan individuella konsulter kommer genomföra berättandet, mot provision av den ökade försäljningen …”